Hrmpf.

Update: Jag har nu stekt alla jävla kycklingfileér till imorgon, Eller, idag menar jag. Jag hatar mitt jävla liv.

Dofter.

Nu precis var jag iväg och skulle handla till Danmarksresan imorgon.

Jag gick där, precis vid nällegraven i lImhamn, och plötsligt kommer den doft som jag mest av allt förknippar med sommar. Dendär doften som endast limhamn kan ha när Sverige sakta men säkrt värms upp igen efter en liten köldssvacka. Det är fanimej vad jag kallar för lycka. Dagen har spenderats tills tor del med dessa två mupparna ovan, Ellen och Linnea. Vi bestämde oss för att skippa matten, varför ska man ens försöka när man inte har motivationen liksom, och satte oss på ett fik vid Stortorget i Malmö och bara snackade och hade det allmänt skitnajs. Att vi sedan drog hem till Ellen och försökte oss på islatte som smakade anus, och att Ellen och Linnea senare stötte på vår mattelärare kan jag kanske lämna utanför bloggen... Som sagt var, imorgon är det Louisiana som gäller, och jag är kanske inte riktigt så peppe som jag borde vara. Förra året fick de iallafall stanna kvar i köpenhamn och insupa lite kultur... Eller vafan, supa skallen av sig, och det är jag jävligt avundsjuk på. Vad är det egentligen för fel med att supa på en vardag? Äsch. Jag såg förresten min engelskälare Mark idag på "Halv åtta hos mig" på fyran. Skrattade tills jag bajsade på mig typ.

Dagens failure var iallfall att jag blev lite för panikslagen för en brandöving.

Pussen.

Upp till kamp!

Jag hatar skolan! verkligen, över allt annat hatar jag denna kalla, dystra och hemska platrs som jag enligt lag måste infinna mig på varje dag. Eller kanske inte enligt vissa röster. Iallafall, jag som en vuxen människa tycker att jag har rätt att bestämma över mig själv, och var jag skall befinna mig, Men inte enligt: Jonas Nemteh, Ulrika Glaser och Susanna Maier. De vill kanske ha tillbaks kommuniststyre och koreapolitik också? Grattis! UPP TILL KAMP!

Munich.

Detta inlägg kommer att vara det mest produktiva jag har gjort idag förutom att panta burkar. Känns väl inte så great, men vafan. Nästa vecka kommer att gå i pluggandets tecken, och jag tror nog att allt kommer att lösa sig.. Jag har bara den känslan liksom. Jag har iallafall insett att mina slackerdays are over, och har kommit fram till att jag behöver en rejäl rövspark, så imorgon kommer jag att ha en krysslista över allt som måste göras... Kul va?

Paper Planes.

Gårkvällen blev kaotisk, för att ens kunna beskriva den. Jag och Arnella tsack till Linnea och drack. Och drack. Och drack. För att sedan sticka till Kb. På kb fanns verkligen allt och alla. Alla som man inte vill träffa, alla som man vill träffa och alla nya människor som man kanske en gång i framtiden kommer att ha en relation med. Kvällens sorgligaste var en minderårig gammal klasskompis, och kvällens störigaste var People's fotograf/journalist. Kom igen, mejla om du vill ha en intervju, eller vänta iallafall med att fråga tills jag har kissat klart liksom, Det slår fanimej alla jävla rekord. Ikväll bjuder på eurovision med tjejerna, och en eventuell väldigt fattig, men klassisk utgång efteråt. Jag drömde om min kompis Jonna inatt förresten. Hon är helt otroligt underbar, men vi har inte träffats på jättelänge känns det som, och efter mobilhysterin för en tid sedan har jag inte hennes nummer längre. Känns väl lite pissigt sådär. Nu ska jag iallafall snart sticka iväg till pappa för att hämta en jävla laddare till mobilen. Såklart glömde jag det som jag kom dit för att hämta när jag var där igår. Jag har lite på g nu som jag skriver mer om senare, och ska även försöka starta upp twitter igen lite senare idag.
Pussen

Pubes.

Sitter här framför datorn nu, sur som ett mjölkpaket i solsken. Min mamma (även numera känd som Klimakteriehxan) har precis predikat för mig att om att det är svårt att få jobb.. NEHEEEJ, det säger du inte va? Eftermiddagen spenderades på undebaraste Hannas balkong med ciggaretter och cola, och ett fåtal soliga stunder. Senare kom den söta lilla, lilla varalsen Amanda också dit, och vi tre satt och pratade "Situation Michaela" i ett par timmar. Ikväll har alla slitit i mig som fan, men jag tror att jag kommer att hamna på Kb, med Arnella och några hätliga brudar från mig klass. Förresten, jag tror att jag har världens längsta pube på pungen, helt sinnessjukt.

I wish I could pretend.

Sitter i skolan nu med tjejrna som snart kommer att bli studenter. Iallafall för en dag. Snart ska jag ha möte med Malmös elevråd, mitt första som ordförande, och jag darrar nästan av nervositet, jag vet egentligen inte varför. Angående igårkvälls lilla utbrott, förlåt, men jag står för vartenda ord och det har förekommit ett sjuklgt fittigt beteende. GAH. Jag är inne i en klassisk "jag-har-skitmycket-att-göra-så-jag-gör-inget-alls-istället"-period och jag vet inte hur jag skall kunna ta mig ur det, några tips eller?
Skriver mer senare ikväll efter Eurovision, hehe..
Puss.

Back on fucking track.

Ska vi försöka oss på detta igen? Det tycker jag! Under den senaste månaden har så jävla mycket hänt att det knappt är sant. Jag har påbörjat så mycket, och gjort så många misstag att det gör ont att bara tänka på dem alla. Jag har insett att jag har lättare att fly från saker än att tacka dem som de är, och detta resulterar alltid i att jag tror att jag mår bra, vilket nästan aldrig är fallet. Martin är ett sådant klockrent exempel, men den historian förtjänar ett separat inlägg.. Boy, I really screwed that up didn't I ?

Bara för att försöka att bryta förbannelsen över denna bloggen, som går ut på att jag känner mig begränsad i mitt skrivande, ska jag återberätta lite angående min lördag:

Jag hade tillbringat hela dagen med Matilda och hennes familj på yngsta dotterns Mimmis konfirmation. Jag hade sedan hängt i Svedala ett tag med Matilda, och jag skulle ta bussen hem.

Redan när jag stiger på bussen i Svedala får jag en ganska oroande känsla, som inte försvinner på hela färden in till Malmö. När jag sedan bytt till min buss på centralen och kommer fram till Gustav förstår jag varför jag har haft känslan. På stiger min före detta bästa kompis syster. Vi stod varandra ganska nära, men vi har inte pratat på flera månader nu och inte träffats heller. Inte ens ett jävla telefonsamtaal på min födelsedag från henne eller min före detta bästa vän. Ska det vara så jävla svårt egentligen? Halvtimmen som följde var obekväm och krystad, och jag var i försvarsställning hela tiden.

Så som jag förberett mig för detta möte, och så fegar jag ur? När jag kom hem var jag så arg och ledsen att jag bet mig själv i handen så att det lämnade märken efter sig, och jag ryser fortfarande när jag tänker på min egen ynklighet när det verkligen gällde.

Om du läser detta_ Jag har en gås oplockad med dig. Det är inget farligt, bara en del grejer som jag vill reda ut. Och till Ellen. Min älskade Ellen: Tack för att du formade mig till den jag har blivit. Men låt oss inte låtsas att den vänskapen vi hade finns kvar över huvud taget. Det känns bara passé.

Bilder kommer imorgon eller lite senare.